Reservdelar värk och absurda händelser

Mars 2013 har vi nu hamnat i. Som en dålig historia har livet tett sig på sistone, operation för grå starr på båda ögonen, värk i vänstra höften i ett par år – Artros har jag fått också.

Jag, som tycker jag gjort allt för att slippa just den typen av sjukdomar, tränat och haft kul med min kropp som ett tempel att alltid lite på. Sist jag var på spinning kunde jag inte gå från salen tillbaka till jobbet. Det var November 2011. Om några veckor ska jag operera in en ny höftkula och skål. 4 dagar på sjukhus! Jag som bara vart där och vänt tidigare, i princip. Idag har vi köpt kryckor, gröna, fina, det var i alla fall lite roligt. Och en sittkudde 10 cm hög för diverse behov. Det känns inte riktigt verkligt allt det här, men det är bara att anpassa sig och åka med. Jag kan ju inte gå ordentligt. Inte dansa ordentligt. Inte leva ordentligt. Som det är nu. Så jag försöker glädjas (det gör jag) för att det finns ett slut på eländet, hjälp att få. Jag tänker att en blogg kan hålla mej sysselsatt under sjuksrivningen, för jag kommer väl inte träna hela tiden, det får man nog inte och bör man nog inte.

Jag åker in antingen 3dje eller 29nde april, jag hoppas den 3dje så kanske jag är hyfsad till semestern. Kan åtminstone stiga i land från båten. Nån hoppilandska lär jag väl inte vara i år heller. Min man får ta mycket just nu, eller iaf när jag åker in och ett tag framåt. Ingen pratar med mej om sånt, hur det påverkar mej, mitt liv, mitt humör eller vår  relation, hur man ska handskas med det faktum att man inte är så kul helt enkelt. Varför gör man itne det? Självklart? Det tror jag inte. Det kommer som en kalldusch när man blir sjuk och sen fortsätter det och vad kan då vara självklart? Allt är ju kaos, om man tar sig för att jämföra med innan ”det” hände. Jävligt dumt tycker jag, att sjukvården inte tar upp de sakerna. Hur ska man bete sig på jobbet, när värken tar en och koncentration far all världens väg? Hur ska man bete sig när man kliver innanför dörren och har så ont att man måste gråta om då ens partner står där och ser på? Hur ska man göra med all vrede över att man drabbats av nånting man inte tycker sig förtjäna alls?

Ingen hjälp alls med sånt. Det finns kanske ingen hjälp, är det därför? Tror inte det. Jag tror det handlar om pengar pengar pengar, psykologer är dyra och det ska man väl be om själv. Mitt i all smärta och kaos ska man ha fattning att be om det också.

Jaja, det har väl gått rätt bra, jag menar mest att det skulle kunna gå käpprätt åt skogen. har säkert gjort det för många.

Men nu har vi i alla fall köpt fina gröna kryckor. Ska jag halta ska jag halta med stil!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s