Min Myt Maja

Myt är väl kanske att ta i men för varje människa är väl ändå ens eget liv det allra viktigaste?
Historierna jag ska berätta börjar när jag är tonåring. Inte minst för att jag är begåvad med dåligt minne och har inte mycket att berätta om tiden innan och den känns heller inte så intressant.
I fjorton- femtonårsåldern började jag i alla fall få en hel del negativa tankar om min omgivning. Jag började uppleva att mycket var förljuget och så ytligt ointressant att jag inte orkade delta i vissa sammanhang och sökte mej omedvetet till mörker, eller livets baksida, där jag kände att mina djup och sanningar bor. Det fanns gott om likasinnade så det var sällan något stort problem. Man kan nog säga att jag tog ställning för förlorarna, för de svaga. De som inte ägnade sig åt yta och lögner. Trodde jag i alla fall.
Jag hade en bästa kompis jag hängde ihop med väldans mycket. Hennes mamma var hos sin karl rätt ofta, fast det hette att hon jobbade, och jag var hos henne dygnet runt. Mina föräldrar hade inget emot det. Trots att den första kontakten mellan hennes och mina föräldrar var när hennes mamma ringde upp min och frågade om jag också kommit hem redlös den där valborgsmässoaftonen!!
Ja så vi gjorde massor av kul ihop, alla kategorier. Vi knallade till stan med en transistorradio med Marie Bergman och gick och sjöng hela vägen, i palestinasjal och träskor nedslitna nästan till hälen. Vi dansade jazzbalett, tog första fyllan som sagt och testade annat också den här perioden. Vi höll ihop tills jag var nitton och hon gifte sej med sin spanjor hon träffat på Mallis. Där var vi också faktiskt. Jag höll på att bli avstängd från gymnasiet för att min mamma inte kunde ljuga för rektorn när han ringde och frågade om jag tänkte börja plugget eller ej. Hon är på Mallis sa min mamma. Ajajaj, sa rektorn. Men det gav sig, jag fick vara kvar. I gymnasiet träffade jag också en del nya själsfränder och vi startade en teatergrupp. Ve och fasa! Ja det var namnet på den. Vi spelade på Årstagår’n och Rågsvedsgår’n, tänka sej, där Ebba Grön spelat!! Helt rätt kändes det.
Jag hade en kille där också i skarven högstadiet och gymnasiet, som jag kände mej jättetaskig mot när jag tappade intresset . Jag hade blivit intresserad av en som bodde i mitt område. Jag tänkte inte så då men han var vad han var – en kåkfarare redan då. Jag var kanske 17 och han 19. Troligen ett uttryck för min djupa sympati för de svagare; han var uppvuxen med en våldsam farsa som sedermera stack och morsan var alkis och ökänd som en riktigt jobbig person. Jorå, han himlade jag för. Vi hade en relation men den var mest en kompisrelation på hans villkor, där jag på nåt sätt var hans goda samvete och tur var det för jag har hört att han misshandlat rätt mycket tjejer både senare och tidigare än det. Där hade jag änglavakt tror jag faktiskt. Eller så var det för jag aldrig nedlät mej till att bli det han var – en pundare.

2 kommentarer

  1. Oj det var mycket historia från ditt liv som du fick med i detta ” lilla” stycke! Spontant kändes det som det slutade abrupt.!
    Jag vill veta MERA känns det som! kommer det en fortsättning? Det lät som att du kommit på något viktigt som du inte såg när du var tonåring! som du hade avslöjat nu som ” Din Myt ” typ..
    tack för du delar med dig! Kram Lena

    1. Å vad kul att du läste och vill ha mer!! Jag ska skriva mer! När klådan kommer! Det är kul att typ sammanfatta och det känns som att det måste vara i etapper, för att känns in minnena etappvis! Kram

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s