Outsourcad = Såld

En process som inte väcker nån större känslostorm hos någon, vad det verkar, utom hos oss som är inblandade. Vi har ju i alla fall jobb, replikerar de flesta. Och det är ju sant. Såvitt vi vet. Vi vet dock inget om vad för jobb eller hur länge eller till vilka villkor.

Men! Har man varit i tryggt arbete hela sitt vuxna liv, fått en lojalitet gentemot företaget och en stark självklar relation till de som jobbar där är det en stor omställning som man dessutom inte väljer utan blir pådyvlad.

Så jag är arg och jag är ledsen och jag är orolig men försöker tappert göra som alla utomstående faktorer pekar på – var glad, det kan bli en vändning, det kan leda till nåt bra. Och så är det väl. Men jag känner ändå att jag inte valt det och att jag ville välja mitt yrkesliv själv och att jag är orolig och ledsen över alla och allt jag kommer mista. Fatta det då för helvete och ge mej rätten att känna så.

Men icke! Man får på sej att vara konstruktiv mitt i skiten också! Lära upp indier ska man göra och teoretisera om vilka tester som behövs för att bibehålla systemen efter en flytt som man inte heller  fått nån insikt i och anträffbar ska man vara fast man vill fly, bara fly och hålla sej undan tills allt ordnat sej. Men det går ju inte. Det förstår man. För man är ju intelligent, jo. Och man kan ju sitta fint, jo.

Backar man 10-15 år dock, och tänker sej in i ett sånt här scenario – vilken reaktion det skulle blivit, vilket jävla liv! KF säljer sina anställda! KF skor sig på kapitalismen! KF sparkar anställda på löpande band! Stora feta rubriker i tidningarna, skandal och svartskrivning.

Så här sitter jag nu en lördag morgon. Känner att jag måste få ur mej allt som svider och värker så jag ska orka. Visst tar det på privatlivet också. Och det är inte en dag det handlar om utan snarare ett år av ovisshet och sorg. Inte så akut som andra saker, smygande och lömsk men just därför så väldigt ensam. Ingen vet utom jag som drabbas när det kommer över mej. Att min totala motståndskraft mot skit minimierats till snart sagt noll. Att jag kan kliva i vilka dumheter som helst bara för att ilskan eller sorgen är latent helt plötsligt. Jag vill inte vara så men jag orkar inget annat. Det enda jag kan hoppas på är min i normala fall inbyggda styrka att ta mej upp ur hålen och stå emot det jag tycker illa om. Så visst har jag hopp. Men kom fan inte och säg åt mej att vara positiv!

1 kommentar

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s