Jag fattar pennan för att skriva de där orden
Som förändrar allt
Som gör att vi begriper alltihop och ser hur lätt det vore
Men orden liksom glider ifrån mej
Jag snappar efter luft för att fånga dem
Men jag låter handen falla
Är det så för alla?
Stunder kommer som gör oss så stora så visa
Vi öppnar munnen för att tala
Ut kommer inte riktigt det vi tänkte
Det vi kände utan vi
Låter glöden falna
Och pennan min får svalna
Håller vi på att bli galna?
Det kommer en tanke då och då
Som vi vill att alla människor ska förstå
Som liksom hamnar mitt i prick som bara gör mål
Och just som vi ska komma ut i ett euforiskt vrål
Inser man att någon i närheten inte tål
Så man biter ihop och räcker upp sin hand
Och ingen ser eller märker ens glöd
Är det därför den oftast är död
För att vi behöver mera stöd?
Att lufta tankar som är våra egna
Och vi mest säger sånt vi läst eller hört
Är det inte då nånting som blir förstört?
