guld och grus

Nu spricker sommaren ut runt oss
och vi vandrar på sprucket glas
beskådar de kort som i en annan tid las
hur skulle du kunna förstå
att jag var glad för att någon
orkade lyssna
hur skulle du kunna förstå
att tröst
vad var som värkte i mitt bröst
och jag släpper din hand på stranden
stoppar den i fickan igen
känner gruset där som en kär gammal vän
sväljer orden jag inte orkar
säga en gång till
därför att jag
att du ska förstå ändå, vill
vi ser solen hänga så vacker och stor
trots att natten kommit hit
vad vi än gjort
har vi aldrig sårat med flit
aldrig kastat första stenen
aldrig fria från skuld
men drömmande om guld
som befriar och lättar bördan
av våra värsta maror
guld som undanröjer alla faror
guld som finns så nära
men som vi missar ibland
när solen slocknat
i sommarnattens ljus
och våra steg tas i djupt halt grus
och vi haltar
med bägarna på stranden
kom och håll mej mjukt i handen
 

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s