det är snart sommar här
allting har börjat få något varmare kanter
och tillbakablicken känns ren
i förvissning om att vi var två äkta kombattanter
som i bekräftelsens ljus
inte kunde så mycket annat än göra
exakt det vi gjorde
halka i varandras grus
där våra vägar korsades ett slag
och vi stod där starka och svaga
tillsammans och ensammare än nånsin
och nu när det gått ett tag
har även jag lärt en del
av dina fel
som tvingat mej att granska spår
jag hittat i min själ
hur jag kan se skönhet i smärta
hur jag tog in din smärta i mitt hjärta
ja ursäkta banala rim men det är så det känns
och hur jag ville längre in i det som bränns
tills jag tappade tråden
den liksom brast och det var det som gav
själva knorren skulle jag tro
det var då du slutade blunda så hårt
därför kan jag se det som rent
inget illa ment
inga sår som inte ska kunna lagas
det här är som en minneslapp
för det som hände för två år sen
när vi sprang på varann
och resten är historia
och kanske har vi lugnat vår karma
och kan gå varsammare fram
in i framtiden
Hej Maja!
Din penna raspar lika oförtrutet vidare. *Ler Varmt*. Tycker mig höra en ny ton, något mjukt, mjukare. Har du nått sinnesfrid? Mognat?
Själv har jag förlorat allt mjukt! Känns som jag blivit något slags stålull!Eller kanske taggtråd. Men det handlar ju också om dagsform!
(((Varma kramar från Soulway och vilda Sara-katten)))