läser ”Silverfisken”

i naiv ovilja

försöker jag tro

det är inte sant det har inte hänt hon fantiserar

fast jag förstår att det vore omöjligt

så vidrigt så grymt

jag får ta det i små doser

och ändå så vackert och glatt

mellan varven

som exempel

när foten behöver glasöga

för att se vart den går

 

så misshandlad

hela barnet överallt

hur kan vi falla så

hur kan vi göra så

var de människor de där Sofia

äger de samma egenskaper som jag Sofia

ser i en sökning

du får behandling

nån måste talat till slut

hur mycket ångest kan man ha

hat och vrede i kärlekens namn?

om det skulle hjälpa

att jag led med dej

skulle jag det tro mej Sofia

men inte fan hjälper det