nostalgia

På sjuttiotalet i stockholm

gick jag och Maggan på skeppsbron

med kassettbandspelare och palestinasjalar

sjöng med Marie Bergman

ställningen var klar

vi visste vilka vi var

motstånd till varje pris

förtryck och orättvisor var inget för oss

ja redan som ung lärde jag mej att slåss

med orden som vapen

sylvassa klara

jag ville de skulle vara

underbara

föga visste jag då

om känslan av oförmåga

då de inte kunde täcka känslan av förakt

som kom då någon Palme i graven lagt

 

den morgonen tog jag alla barna i handen

vallfärdade till gamla stan

skrev min signatur

i ett block

tillsammans med alla andra

som också var i chock

nånting hände i tryggheten då

våra sjalar kom aldrig mera på

bandspelaren var sen länge glömd

våra argument som fåglar i vinden

flög till en dåtid som vardagen

håller gömd

 

nu börjar tidens skepnad te sej lite dimmig

sjuttiotalet har ett rosa skimmer

och Maggan vet jag inte vem hon är

men det var då det hände

de var då värdegrunden las

det var då inga väggar var av glas

och orden skulle träffa

mitt i prick

jag är ett barn av den tiden

lite vilsen i denna famn

där reklamtv och privat försäkring

ska skapa min trygga hamn

och lika oförmögen till annat

är en stilla skröna

om att dagarna då var mera sköna

1 kommentar

  1. Ja det var tider det, och en hel del har förändrats sedan dess, inklusive en själv. Men den grund som lades, ens grundläggande värderingar, bär man nog alltid med sig. Även om de fått sig några törner emellanåt. Mycket härlig, klok och tänkvärd text! Önskar dej en skön vecka, och skickar kramar till Dej från mej!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s