Jag har älskat och hatat
som man kan göra i hämndens öga
vi har värkt och vi har våndats
men det har lett till föga
jag släpper taget
jag tittar bort en liten stund
och plötsligt kommer frid
om än blott för en sekund
din kalufs hoppar så fint när du skrattar
och det är bara vi två som fattar
hur skönt det är när vi
släpper greppet och låter oss bli
vänner som förr
far iväg alla sorger
flyg er kos och håll er borta
jag såg solen i ljuset
jag såg en annan väg att gå
och jag skrattar igen
jag kan va en vän igen
har fått min stjärna åter
och värmen i mitt bröst
kan vara alltings tröst
du trivs när allt är enkelt
okej vi låter det vara så
vill jag annorstädes är det självklart jag
som härifrån ska gå
dina axlar hoppar så skojigt när du fnittrar
som en liten busig tös
det är som att ljuset mellan oss
slagit sig lös
och det är bara jag som vet vad som hänt
hur det har förlöst en massa jag känt
när det släpper och låter oss bli
vänner som förr
Ja, Maja. Den där bittra grämelsen och oförsonligheten är hemsk och ödeläggande främst för sin odlare!!! Huga.
Det finns två systrar i denna by som bråkade och blev sedan bittra fiender. Den ena var säkert tuff, hård och mindre känslig, den andra mer känslig, lyhörd osv.
Men efter åratal av oförsonlighet sprider sig denna olösa konflikt över ALLT den andra systern berör. Ibland kan man se en vacker yta av något som kunde varit men minsta llla vindpust så står den gamla, förgrämda, oförsonligheten med sitt hemska ruttenface och söker sprida sitt gift mot omvärlden!
Huvva!
Vackra dikter och härligt skrivande, tjejen. Men du skräms med dina tussilagotankar. Huuu..;-)!!!
Ha Det Gott
(((kramar från Skogen)))