Uppe före solen
rastlöst vankande in och ur
lördagmorgon finner mej naken
som ett blödande djur
ingen väg tillbaka
det som var är redan borta
när man passerat en viss gräns
tycks de gamla vägarna för korta
de nya för långa
för trånga för många
vågor av sorg slickar mina hälar
jag går raskt för att slippa bli
fångad och förbli fri
men då solen sov gav jag vika
sänkt till golvet på en sekund
och sedan dess har jag inte
fått en blund
fast u.p.a
kan jag aldrig va
vad är problemet
dundrar storebror ini mej
vad är problemet
upp med dej ditt skarn
inget har du att sörja
som är värt ett enda flarn
u.p.a
kan jag visst inte va
men vilken jävla väg ska jag ta?
Dag och natt, lycklighet sorgfullhet – livet piskar oss vidare, hoppas du når en kärlek snart. härligt och läsa din prosa sytra miii.